Namnlöst dokument

Välkommen till Timmermansgården och kennel Winterbourne!

Vi bor mitt ute i skogen, längst ner i sydvästra hörnet av Närke. Timmermansgården är från början ett gammalt jordbruk från slutet av 1800-talet som vi rustat upp. Men det är lite som med skomakrens barn... Är man gift med en snickare så blir det aldrig klart! Våra hundar och valpar bor inne hos oss som fullvärdiga familjemedlemmar!! Hela tomten är
inhängnad och hundarna 2000 m² att springa runt på. Det finns massor med härliga skogsstigar och en kilometer
bort ligger Logsjön.

Vi lämnar gärna information om vår underbara ras och har du vägarna förbi är du hjärtligt välkommen att hälsa på
oss och hundarna!
Slå en signal först så vi är hemma...

Maria Köhlström Timmermansgården,716 91, Fjugesta, Sweden tel.0585-28050, epost: info@fieldspaniel.se

Det var en gång... ...eller en "hundidiots" memoarer.

Hundidiot har jag varit i princip hela mitt liv. Redan som mycket liten drog jag runt på grannarnas hundar och drömde om att få en alldeles egen hund. Efter mycket tjat, böner och tårar föll mina kära föräldrar tillföga för sin tjatande dotter.
Tyvärr blev väl inte själva starten i mitt hundägande riktigt som jag tänkt mig. Hund skulle jag få, men vilken sort? Far Anders ville ha något stort och rejält som en Old English Sheepdog medans mor Kerstin ville ha något i midre format som passade i knät. Jag var bara lycklig att den nya familjemedlemmen tillhörde släktet canis familaris! Efter mycket "hundtittande" bestämde vi (läs mor Kerstin) oss 1971 för en... PEKINGESE!

En redan färdig hund, inte en söt valp, utan en tik som var tre år fyllda och med massor av olater.Inte nog med att hon hade utstående ögon, snarkade när hon andades, bet mig så fort hon kom åt, hade "hunskrället begåvats med det skönt klingande namnet TUTTAN! Hon blev direkt mors hund och hatade mig under resten av hennes liv. På promenaderna
kunde hon bara gå åt ett håll. Så fort man försökte vända och gå hemåt satte hon alla fyra tassarna i backen och vägrade att gå ett enda steg till. Man fick alltid gå i cirkel om man ville slippa att bära henne hem. Hon var ju precis vad varje hundälskande unge alltid hade önskat sig! Hennes namn vågade man knappt säga högt bland kompisarna. Skratten
blev många bland vännerna som begåvats med hundar som boxern Athos och Schäfern Attila. När hennes saga var all
1978 så skulle det absolut INTE bli någon ny hund till min förtvivlan.Det hann dock inte gå särskilt lång tid innan jag så
en annons om cockervalpar hos kennel Westerner i tidningen. Vi åkte för att bara "titta" och blev naturligtvis helt sålda på dessa ljuvliga knyten. Sex valpar, tre lemon roan och tre blue roan/tan. Helt hänförd satte jag mig på golvet och omedelbart hoppade en liten valp upp i mitt knä. Skitig var hon efter att ha varit ute och lekt i leran, med jag blev KÄR!

På stående fot bestämde vi oss. Vår skulle hon bli och Towa skulle hon heta. Petitesser som att mamma var en Amerikansk cocker och att pappa var en Engelsk cocker var inget vi brydde oss om, då.

Towa var allt jag någonsin drömt om! Med henne vaknade mitt passionerade intresse för allt som har med hund att göra!
Vi gjorde allt tillsammans. Vi tränade/tävlade lydnad i SBK ungdom och mitt intresse ledde till att jag tillsammans med några kamrater startade Örebro hundungdom i början på 80-talet. Vi ordnade kurser och ett flertal drive-in utställningar. Det tog ju inte särskild lång tid att förstå att blandraser inte var välkomna på officiella utställningar. Det stoppade dock
inte mitt spirande utställningsintresse. På den tiden fanns det nämligen massor med små utställningar med särskilda klasser för oss med "oäkta" hundar. Towa och jag åkte land och rike runt och samlade på oss rosetter.

Men 1979 fick dock hundintresset viss konkurrens. Det nya intresset hette Mats. Han köpte alltså inte "grisen i säcken"
utan visste att han fick en hundtokig flickvän/fru (om han påstår något annat). När vi sedemera flyttade ihop och gifte
oss fick Towa stanna kvar hos mina föräldrar. Men fy vad tomt det blev utan hund! Av en slump fick jag kontakt med Maggie Carlsson, kennel Nigthmist. Hos henne hittade jag en liten svart/vit cockerhane som "blivit över". Vi tvekade inte
två sekunder utan Daffy, Nigthmist Be-My-Wonder flyttade hem till oss.

Utställningsintresset satte ny fart och engagemanget i Cocker klubben-Örebro (där jag satt som ledamot)resulterade i otaliga trimkurser. Ett måste när man har cocker! När sonen Mattias föddes 1984 var det självklart att Daffy var den första som skulle hälsa på den nya familjemedlemmen.

Mattias, Daffy och jag var hemma hela vintern 1985. Vi bodde då, som nu, mitt ute i skogen, bortom all ära och redlighet. Många dagar kom jag inte ut med bilen förens vägen var plogad framåt eftermiddagen. Men skam den som ger sig! Dragsele och pulka införskaffades och lära Daffy att dra var inte svårt. Jag packade son, blöjor och välling i pulkan och
sen bar det av!

Vi var sugna på att skaffa ännu en hund, men var inte särskilt förtjusta i den "nya" typen av cocker. Utrustad med hundböcker (detta var innan internet eran) föll valet på Field spaniel. Jag tog kontakt med flera uppfödare i England, men innan något blivit bestämt hittade jag field på närmare håll... Efter många långa och krokiga vägar fick jag äran att köpa Anna (SV-89 NV-90 Fieldstar Anna Bell) ur Ingrid Roslunds första kull 1985. Jag var såld och upp över öronen förälskad! Field spanieln hade allt jag önskade av en hund! Fieldbacillen drabbade även mina föräldrar som sedan dess haft fieldar.

Anna var en mycket speciell hund, precis som mamma Chicki och alla hennes systrar. Hon blev tillsamman med Penny (Milljohn Miss Moneypenny, imp. england) våra stamtikar på kennel Winterbourne. Kennelnamnet registrerades 1989.

Penny blir bedömd av Pia Razera-Brulin (Bis 4 SSRK)

Intresset för hundar blev även till ett yrke. Jag startade tillsammans med min mor Kerstin affären "Butiken för oss på Fyra Ben" i Karlskoga. Under 10 års tid åkte vi också runt och sålde på utställningar och hästtävligar. Jag och Kari Haave hade också trim i butiken.

Efter 10 års slit och släp sålde vi Fyra Ben men den lever fortfarande kvar i Karlskoga.

Sonen Magnus som gjode entré 1987 blev tidigt runtsläpad på allehand udda hundarrangemang. På något sätt har jag känslan av att det har inverkat menligt på honom, då han numera bara har ormar och ödlor...

Field spaniels och engagemanget i Field Spaniel Klubben har (sedan Annas inträde i familjen) varit mina stora intressen, förutom barn och familj naturligtvis. Särskilt i en sån liten ras som vår är klubben extra viktig. Man är aldrig helt anonym som ägare till en field. I raser där det föds 1000-tals valpar om året är det lätt att komma bort. Men som ägare till en field till hör du en liten och exklusiv skara!

Vore det inte för mina kära valpköpare kom jag sällan eller aldrig iväg på några utställningar alls! Många har svårt att
förstå hur man kan lägga ner så mycket arbete på en ras som kanske inte kommer att hävda sig i elitklass på jaktproven. Jag säger bara, de vet inte vad de missar! Maken till mångsidig hund får man leta efter...

Min älskade och otroligt saknade Snapzie (SUCH Winterbourne Search for Tomorrow) lyckades bli den första field som blev godkänd på det Norska jaktanlagsprovet. Sedan blev hon sedan Sveriges första field att gå till pris på jaktprov sedan 1978!! (Nina Enoks-Fransson och hennes field Trixan klarade också jaktprovet!)

Snapzie och jag vid prisutdelningen på jaktanlagsprovet

Snapzie och jag hade många fina stunder tillsammans i rådjursskogen och på fågeljakter. Hennes egen favorit var morkullejakten runt midsommar. Det var då hon och jag ensamma satt på vår "morkullebänk" nere på ängen i den
ljumma sommarkvällen och lyssnade spännt efter morkullornas "knorpande" läten. Jag saknar dig så hjärtat mitt...

fr.v. Winterbourne Halloween Pumpkin, Winterbourne Red Hot Chilipepper, Winterbourne Living Daylight och Milljohn Miss Moneypenny. En grupp med fyra generationer av våra hundar som skapat grunden till kommamde generationer Field spaniels hos oss på kennel Winterbourne.Vi har sedan 1989 till dags dato, fött upp 87 härliga fieldar under prefixet Winterbourne. Det vill säga i snitt 4,8 valpar om året... Vi har exporterat många av de valpar vi fött upp och de har hamnat i Norge, Danmark, Finland, Holland, Schweiz och USA.Vi har också tagit in ett antal hundar genom åren...